Ny vecka. Har börjat att räkna ner dagar.. till allt! Tills Mattias kommer, tills mamma kommer, tills "studenten" om det nu är rätt ord att använda, tills jag fyller år... ja ni ser.
Idag är det exakt 9 månader sen jag vinkade av mamma och Mattias på stationen i Kalmar.
NIO MÅNADER! Kan ni förstå! Det kan jag knappt själv. Satt på tåget och allt jag ville var att klänga mig fast runt Mattias ben (som man gjorde när man va liten) och skrika jag vill inte! Men det gjorde jag ju såklart inte. Tur va väl det! Satt istället och grinade i smyg. Försökte lägga tankarna på annat, som att kamelbonden satt i samma vagn som jag. Sen åkte tåget. Kört! Var bara att åka med. Det var väl tur att jag gjorde det.
Det här med distansförhållande... Som tur är så har jag lyckats hitta en perfekt kille som verkligen ställer upp. Vet inte hur många gånger jag ringt och väckt honom för att jag inte kom ihåg vad klockan va i Sverige. I början var det jobbigt. Men efter ett tag lärde man sig vilka tider som fungerar bäst att ringa på. Helt ärligt hade jag nog inte pallat göra den här resan en gång till. Kanske om Mattias är med. Men att gå igenom det här en gång till skulle suga jävligt hårt. För det har fan inte varit lätt. Men man får tänka att man är ju inte ensam om det, M går ju igenom samma sak. Men nu har jag kommit tillbaka till det här att jag vill prata varje dag, gärna hela tiden. Men det går ju inte alltid haha. Räknar som sagt ner dagarna tills han kommer ner och hälsar på. Idag är det 50 dagar kvar! Åh tiden går såååå långsamt för mig, fast alla andras tid verkar gå för snabbt. De "nya svenskarna" har redan varit här i 3 månader. Cissi och Åsa är klara med skolan i December. Vi tar graduation om knappt 4 månader... Galet!
Allt är som en lång väntan. Känns som att allt jag gör nu spelar inte så stor roll, för det blir inte på riktigt förrän Mattias är här. Låter säkert helt knäppt, men det känns så ibland.
Måste bara försöka ta tag i mitt liv. Den här grejen med att vända på dygnet och inte kunna somna är min specialitet. Men jag börjar bli jävligt trött på det nu. Vet inte hur ofta som jag ger mig själv dåligt samvete bara för att jag sovit till ett på dan. Brukar tänka " Seriöst Amanda, du är i Australien, kanske ska passa på att leva lite och inte sova bort den här resan". Men det är svårt. Men man gör va man kan.
Idag måste jag tillexempel plugga. Är ledig från skolan, men om jag vill slippa stressa så MÅSTE jag plugga idag. Men det är så lätt att skjuta upp det. Att jag måste sitta och göra en budget, kontrakt, tidsschema och research gör verkligen inte aken bättre. Allt jag hatar i en och samma uppgift. Haha okej så farligt är det kanske inte men ni vet.. klaga för klagandets skull! Typiskt mig.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar